Hon är varken jobbig eller bortskämd
Då stod vi inför detta igen, ett tantrum mitt i centrum, under sol, hetta och ängsliga blickar. Koppla bort och ta upp kampen med min upprörda dotter som från ingenstans uppnått en omänsklig styrka för att få ner henne i bilstolen. Svett och på nudd till tårar.
Tantrumet varade i en timma innan hon slocknade i min famn.
Min mormor menar att det är mina och J´s handlingar som gjort så henne så här, vi har skämt bort henne vilket är synd för hon är ju så söt, bara att hon är jobbig.
Jag har börjar be om ursäkt för Amelia, för det andra får se och för det dem måste höra. Jag ber om ursäkt för att jag skäms. Jag ber om ursäkt för min dotter.
Det fanns en tid då jag inte skulle ens tänka en sådan tanke men kritiken mot mig som mamma har varit hård.
Snart börjar den riktiga utredningen och jag hoppas att jag kommer kunna sluta be om ursäkt.
Och jag måste säga att jag är så lycklig över ditt stöd i allting, den styrka du ger mig och hur du får mig att må. Du gör mig till allt jag kan bli och allt jag vill vara.
Jag är inte längre rädd utan förväntansfull.
Jag har funnit min plats och jag vill aldrig mer bli ensam.
