Dagen ambulansen kom
Onsdag och jag förberedde mig inför att återgå till jobbet dagen efter. Mamma kom över och hälsade på och smakade på våra första egna hemmabakade kanelbullar. A briljerade med alla sina nya tecknar skills... tills jag klantar mig och skadar ryggen så illa att jag inte kunde röra mig.
Jag trodde att det bara var en nerv i kläm och lade mig ner på sängen, fortfarande orörlig, varje gång jag rörde benen eller vred åt sidorna svartnade det för ögonen så jag beslöt mig för att ringa 1177 för råd. Smärtan blev allt värre och det kombinerat med att vara ensam med en 5:åring samt olåst ytterdörr började bli skrämmande så jag fick göra det bästa av situationen och roa henne från mitt ankrade läge i sängen. Sköterskan i telefonen skickade omedelbart en ambulans av oro för hur tonläget i min röst ändrades och alla mina pågående utredningar.
I väntan satt A intill mig och frågade hur jag mår, jag höll minen efter bästa förmåga.
Efter en stunds väntan ringde det på dörren och A gick ut i hallen för att öppna och skötte allting exemplariskt, jag är så otroligt stolt. Hon presenterade sig och förklarade vad som hänt och ledde dem in till sovrummet.
Sen lämnade hon inte min sida en sekund.
Prognosen blev ryggskott, ett svårt ett, så jag fick en spruta med muskelavslappnande och jag vet inte hur lång tid det tog innan jag lyckades komma upp i stående position igen.
Händelsen oroade A mycket och hon ville så gärna trösta samtidigt som hon inte vågade närma sig mig. Jag fick ringa hennes pappa och be han hämta henne en dag tidigare än planerat...
Att hamna i en sådan situation gör att man inser att man är ganska utelämnad och hur ensam man egentligen är.
Det fanns bara ett nummer i mitt huvud som jag kände att jag kunde ringa för att få det stöd och den hjälp jag behövde, som alltid dyker upp och tar över mina jonglerade bollar innan dom faller i backen.
Mycket riktigt kom hjälten och det är jag så fruktansvärt tacksam för. Men att bara ha ett nummer är ganska oroande med för tänk den dagen det enda numret är för långt bort eller inte kan, då står jag åter igen ensam.
Nu är jag tacksam över att det gått så pass bra som det gjorde och en enorm eloge till mitt super frö som skötte sig exemplariskt och faktiskt underlättade hela processen för både mig med bara sin närvaro och ambulanspersonalen!
Du är en superhjälte mammas hjärta!
