Tantrum
Alexander är en speciell pojke, detta är inte alltid i en positiv benämning, idag var en sådan icke-positiv-dag.
För dem som inte känner Alexander till vardags eller har sett ett av hans tantrum är det svårt att förstå vad jag menar när jag säger att det är som att han skiftar till en helt annan människa, eller djur.
Det som utlöser ett tantrum kan vara vadsomhelst och det kommer från ingenstans, oftast efter skilda åsikter mm. och dom kan se helt olika ut.
Dom kan riktas inåt- han attackerar sig själv genom att försöka orsaka så mycket skada på sig själv som han kan inom den nivå han vågar.
Dom kan riktas utåt- där vi blir mål för hans ilska och han kan kasta saker, svinga saker osv.
Dom kan vara höga protester så han skriker tills han nästan kräks.
Idag kom ett tantrum som var en liten blandning av allt som ett resultat på skilda åsikter angående hans frisyr. (som för tillfället mest kan liknas vid ett gökbo)
Resultatet av detta utbrott blev att jag fick ställa in trippen till min mormor, där vi skulle ha ätit födelsedagsmiddag vilket vi sett fram emot. Dock hade Olivia redan gjort sig fin och bara satt och väntade exalterat på att få åka så istället för att göra henne besviken fick hon åka med min syster och hennes familj dit.
Detta var för det bästa då Alexander blir någonting skrämmande för henne och gör henne upprörd vid sådana här tillfällen, då han som jag sa... blir som någon/något annat än sig själv.
Känslan jag går med under sådana här dagarna är fruktansvärda. Det jag ser min son göra, den jag ser honom bli och blicken jag möts av när han stirrar på mig är obeskrivligt obehaglig. Jag blir upprörd, rädd, irriterad, förbannad och mår illa på samma gång för han ser inte ut som min pojke och han ser ut som att han hatar mig och vill skada mig.
Några timmar efter att han lugnat ner sig, och jag med för den delen, och alla barnen lagt sig beslöt jag mig för att nu är det perfekt tillfälle att prata med Alexander, så jag öppnade dörren till Alexanders rum och sa åt honom att komma ner till vardagsrummet. Där satt vi på varsin sida av matbordet, ensamma och pratade ut om dagen och de andra dagarna som varit jobbiga. Jag berättade utifrån min synvinkel och hur det känns, och jag berättade hur rädd Olivia blir, hur det tär på familjen och om vad för plikter man har som förälder och barn. Sen lyssnade jag på hans vinkel och vad han kände.
Han sa att han ska försöka tänka efter innan han säger och gör saker, att inte kasta saker och inte skrämma sin lilla syster.
Efter en stunds tystnad frågade jag honom vad han tänker på och han sa att han skäms, vi kom överens om att vi ska försöka låta detta vara vårt sista tantrum för han är den goaste killen man kan hitta egentligen.
När jag tog honom till min famn och sa att jag älskar honom men han är då allt väldigt knepig ibland grät han ut:
"Jag förstår inte livet"
Jag kan förstå att livet med diagnos kan vara en stor utmaning men för en 10 åring med hans diagnos att kunna sätta en sådan mening på hur allt känns just nu är imponerande, och att dessutom förstå vad han gjort fel och erkänna att han skäms över det är enormt och det visar mig att trots alla motgångar och känslor över att man bryter ihop så gör vi någonting rätt.
