Puzzle

 

Amelia har varit rädd för läkar rockar sedan BVC, alltid fått panik och flytt för sitt liv. Hon har trängt i hörn med armarna i kors över bröstet, gråtit.
Detta har inte varit optmialt då Amelia är en sådan individ som kommer behöva ha kontakt med läkare emellanåt pga diagnos och bekymren som tillkommer.
Idag var det läkarbesök pga hennes magbesvär, hon har långsamt arbetande tarmar och en stark vilja som satt sig emot toalett besök helt och hållet vilket kan innebära över en vecka av knipande.

 

Vi klev in i den lilla hallen där receptionen var och hon steg snällt och entusiastiskt upp på en liten pall vid luckan och sträckte fram sin gosekatt för att visa upp och berättade att Memme har minsann kommit.

Underhållningen i väntrummet var ett akvarium där fiskar pekades ut som bebisar, mammor och pappor innan en sköterska kom och ropade upp hennes namn.
Amelia klev fram och tog sköterskan i handen och sa hej innan vi gick in för att väga och mäta. 
102 stolta cm lång och en fin vikt på 18 kg skrevs upp innan vi fick vänta i ett annat väntrum.

 

Inne i undersökningsrummet fanns ett litet bord med leksaker som genast fångade Amelias uppmärksamhet.

Vi pratade om Amelias selektiva kost och att hon inte dricker så mycket vätska som man önskar, vilket gör det svårt att behandla hennes mage.
Amelia visade stolt upp sin mage, alldeles stenhård och svullen, och bad om att få sitt hjärta lyssnat på innan läkaren lämnade rummet för att konsultera med en kollega.

Under tiden bad jag memme ta ett glas vatten, det gick motigt men eftersom läkaren sa vatten så gick det an.

 

Vi blev vidare hänvisade till Autism centrum där hon går för vägledning, resurs frågor och kurser, i hopp om att dem har någon med större expertis inom området och diagnosen.

 

När vi lämnade sa Amelia glatt hejdå och vid receptionen fick hon välja present för att hon varit så duktig, hon valde ett armband och ett klistermärke innan hon tackade och sa åter hejdå.

 

Kände mig så stolt över att hon varit så tillmötes och positiv till hela läkarbesöket och börjat bearbeta en plan för att få i henne vätska och medicinen när mobilen ringde. Läkaren vill att vi ger en starkare attack på magen för att få ut det som finns i den nu. Flux behandling med bedövningar mm ska pågå i tre dagar, en enorm ångest då Amelia får panik över sådana här situationer men om vi inte kan hemma så måste vi komma in och göra det där.

 

Sitter nu och laddar henne med laxido och vätska i hopp om att kunna få detta att lösas upp utan den grova strategin vi blivit ordinerande. Stackars mammas hjärta, önska oss lycka till!