En liten händelse kan bli sånt personligt trauma
Igår när jag kom in på förskolans utegård för att hämta upp Amelia tröstas hon av tre pedagoger, hon skrek i högan sky, avstängd för alla utomstående och inte mottaglig. Jag gick framåt men hon reagerade inte på att jag kom eller att pedagogerna sa att jag kom... inte förrän jag kommit fram, satt mina händer på hennes axlar och lutat mig ner för att möta hennes blick var jag där.
Exakt vad som hänt var svårt att få fram eftersom hon skrek men hon hade ett litet skrubbsår på vänster hand.
Vi gick in för att tvätta handen, Amelia var skräckslagen "Jag kommer bli död" för i hennes värd betyder det någonting allvarligt när blod läcker ut ur kroppen, mängd och storlek är helt irrelevant, blodet ska vara på insidan.
Vi tröstade, satte på plåster och åkte hem.
Imorse när vi vaknat hade Amelia ett allvarligt uttryck i ansiktet, hon satt och funderade, analyserade och tillslut frågade hon mig "Varför räddade du inte mig? När jag fick det här" *pekar på plåstret* "varför kom du inte innan? om du hade kommit innan, hade du räddat mig då? hade du sprungit till mig då?"
Jag kommer bara att tänka på förra sommaren när hon skulle lära sig att cykla utan stödhjul och vi sprang intill hennes cykel, och såg till att hela tiden fånga upp henne innan hon ens nuddade backen eftersom den gång hon råkade landa på backen såg hon det som att vi svikit henne.
Man förstår inte hur utsatt hon känner sig emellanåt, utelämnad.
Man inser hur viktig man är egentligen, hur mycket hon räknar med närvaro, fokus och snabbhet.
Till råge med allting så har vattkopporna kommit till oss, inte oväntat, och trots att hon jublade över dom igår så är hon lite mer passiv idag.
Detta är en av mina svåraste uppgifter i vardagen.
